I sitt arbete sätter lärare eleverna och deras lärande i centrum

- Men, vad konstigt de har skrivit!
Koncentrationen är stor hos den som läser och bladen vänds med ett
ansiktsuttryck som blir mer och mer förbryllat. Jag står själv en bit ifrån och
betraktar med tilltagande intresse aktiviteten vid bordet. Så övergår det hela
till ett febrilt bläddrande och många sidor hoppas över. Nu är det inte längre
fråga om att läsa och förstå, läsningen har övergått till sökläsning. Så
stannar bläddrandet upp och efter bara en kort stund av koncentrerad läsning
sprider sig ett brett leende över hela ansiktet:
- Jaa, här! Fröken har i alla fall skrivit som vanligt.

Det är min son som sitter vid köksbordet och framför sig har han en diger lunta
av skriftliga omdömen i de olika ämnena. Han går i åk 6 och ska, precis som
tidigare år, förbereda sig inför det kommande utvecklingssamtalet. Först ska
han tillsammans med mig läsa lärarnas omdömen och sedan ska han med hjälp av
några stödfrågor utvärdera tidigare IUP och ge förslag på vad som ska ingå i
nästa. Denna stund har jag själv tidigare upplevt som trevlig och insiktsfull
för oss bägge, just för att lärarnas sätt att skriva i de flesta fall varit så
tydligt adresserat till barnet. Hela processen med hemskickade omdömen har
speglat lärarnas idé om att låta barn och förälder komma väl förberedda till
utvecklingssamtalet. Man har helt enkelt på ett bra och framför allt elevnära
sätt, ringat in hela skolvardagen med lärande, ansvar, måluppfyllelse, trivsel
och trygghet.

Vad var då skillnaden denna gång? På min sons skola har man precis som på min
egen – och antagligen på de flesta andra skolor – under senare år jobbat hårt
med att få till de skriftliga omdömena inför utvecklingssamtalen.
Utgångspunkten har varit nya krav och direktiv som bland annat nya läroplaner
och en ny skollag har fört med sig. Man har studerat läroplanen med stort fokus
på ämnenas syften, centrala innehåll och kravnivåer, samtidigt som man gjort
kopplingar till den stora mängden lokala pedagogiska planeringar som
producerats under relativt kort tid. Man kan lugnt säga att det under senare år
pågått en enorm strukturering och systematisering av i princip allt inom
skolans värld – naturligtvis i syfte att skapa en jämlik skola med hög
rättssäkerhet för alla. Så långt bra – och antagligen också nödvändigt. Men var
ligger sedan fokus i det vi lärare konkret gör?

Lärares Yrkesetik inleds med de ord som jag valt som rubrik för denna text.
Yrkesetiken säger att lärare vägleder eleverna till den kunskap som kan hjälpa
dem i deras olika val och prioriteringar. Vidare ska läraren ta ansvar för att
skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att
utveckla kritiskt tänkande; samt stödja elevernas rätt till inflytande över sin
utbildning och stärka deras ansvarstagande för sina studier. Hur blir då detta
verklighet och synligt i de skriftliga underlag som ligger till grund för
utvecklingssamtalet och upprättandet av IUP? Ja, först och främst genom att
omdömena har ett språk som eleven förstår.

Under ett antal år har råd och instruktioner för hur dessa omdömen ska och kan
skrivas duggat tätt, bland annat från Skolverket men också från olika företag
som sett en ny marknad i att skapa digitala verktyg för detta ändamål.
Skolverkets texter andas rättssäkerhet och struktur kring varje individ, där
ingen elev ska ”falla mellan stolarna” – och intentionerna är helt klart goda
och också självklara. Men att få till detta i vardagen är inte lika enkelt och
självklart. Med ökade krav på dokumentation inom många områden i skolan, ställs
stora krav på läraren att prioritera sin tid – och då blir det ett gyllene
tillfälle för olika företag att ”tillhandahålla” genvägar i form av mer eller
mindre färdiga digitala mallar. Jag menar inte att digitala verktyg inte fyller
sin funktion – tvärtom. Dock är det möjligt att den digitala mallen blir det
man utgår ifrån och att lärarnas professionella kunnande kring att skriva bra
omdömen, som eleven förstår, får stå tillbaka. Man börjar helt enkelt inte i
elevperspektivet där man har en medveten, pedagogisk och genomtänkt
infallsvinkel som grundar sig på att det är eleven som, tillsammans med
vårdnadshavare, ska förstå och känna igen sig i det som skriftligt förmedlas.

Kanske är detta orsakat av att man runt om på skolorna inte prioriterat
och/eller skapat förutsättningar för lärare att själva lägga grunden till denna
så viktiga del i lärandeprocessen hos eleven. Att konstruera bra omdömen som på
ett tydligt sätt har ett elevtilltal är inget man gör i en handvändning, utan
det är i sig en lärandeprocess hos läraren i nära samarbete med sina kollegor.
En annan orsak till att det på en del håll ser ut som det gör kan vara att de
skriftliga omdömena från början inte har elev och förälder som primär
mottagare, utan att omdömet mer har ett bakomliggande syfte och karaktär av att
vara ett dokument för skolan att hålla ”ryggen fri”. Jag tror tyvärr att många
sådana dokument skapas med kraven tungt hängande på lärares axlar i en stressig
situation där mycket annat konkurrerar om uppmärksamheten.

Vad var det då som min son konkret upplevde så konstigt i de omdömen som han
fick från nästan samtliga av sina lärare? För mig som lärare var det lätt att
se att de flesta omdömen i huvudsak bestod av formuleringar klippta och
klistrade direkt ur läroplanens kunskapskrav med tillhörande värdeord. På sikt
kanske barn och föräldrar lär sig tolka detta språk, men hur lätt är det för en
12-åring att direkt verkligen förstå skillnaden mellan: relativt väl och väl,
mellan godtagbart och tillfredställande och mellan på ett relevant sätt och med
viss relevans? Listan på sådana begrepp kan göras lång och jag tror även att
lärare med mångårig akademisk utbildning just nu klurar över ordvalen.

Samtidigt noterar jag att Skolverket har utlovat ett antal reviderade allmänna
råd under 2012, bland annat den för individuella utvecklingsplaner med
skriftliga omdömen. Så nya riktlinjer och instruktioner är på väg och vi kan
vara helt säkra på att de vinstdrivande företagen avsatt både tid och pengar
för att uppdatera sina verktyg för en allt mer lukrativ marknad – utifrån sin
syn på hur skriftliga omdömen ska utformas. Lika säkra kan vi vara på att
rektorer runt om i vårt avlånga land också har krav på sig att så snabbt som
möjligt få sina skolor anpassade till gällande styrdokument enligt de nya
allmänna råden.

Hur ska då vi lärare förhålla oss till detta? Är du lärare på en skola där du
känner att ni hittat rätt form för utvecklingssamtalen och har skriftliga
omdömen där elevperspektivet är tydligt – ja, då är det bara att gratulera. Vi
andra kanske behöver stanna upp och fundera över om vi ska delta i den skenande
karusell där perspektivet i de skriftliga omdömena blivit något helt annat och
övergått i ett producerande av omfattande, formellt skrivna underlag som få
orkar och förmår läsa – allra minst eleven själv. Vi kanske också i det
sammanhanget behöver fråga oss för vem vi i så fall skriver dessa omdömen!

Åsa Dahlberg

Skriv ut sidan
Logotyp för Lärarförbundet Logotyp för Lärarnas Riksförbund